Eeva Kilpi är en av mina favoriter. Jag gillar inte allt hon skriver, men vissa små fraser är sådana där som är så perfekta att de fastnar hos en. Självklara fraser. Hon har skrivit en dikt som heter "Säg till om jag stör", som är en av mina absoluta favoriter. Enkel, kort och koncist - men ändå så otroligt talande och full av känslor. Eeva Kilpi lyckas på så vis göra det en bra skribent, enligt mig, ska kunna göra. Tala även med få ord.

SÄG TILL OM JAG STÖR

"Säg till om jag stör", sa han när han steg in

"så går jag med detsamma."

"Du inte bara stör", svarade jag

"du rubbar hela min existens.

Välkommen."

Dikten i sig är helt fantastisk, men då jag sökte efter fler dikter av henne på nätet hittade jag en liten krönika av en man. Ett av passagen fastnade jag omedelbart för; jag tyckte det han hade att säga var så viktigt och intressant och så fullt av självinsikt att jag verkligen vill dela med mig av det. Minns tyvärr inte vad han heter, men jag ska försöka fixa länken till hela krönikan så snart som möjligt. Så kan ni läsa allt. Hursom, så här stod det:

"Eeva Kilpis dikt är kanske det finaste som finns. Jag har förstått det nu efter att ha varit ett jävla svin ett par gånger och krossat några hjärtan. Ja du läste rätt. Stora hela jag har krossat ett par hjärtan. Bara jag tänker på det blir jag samtidigt arg på mig själv men även smickrad och glad. Och så kommer då känslan över mig som en hink iskallt vatten en kokhet sommardag. Vem fan är jag att dumpa de få tjejer som faktiskt tycker om hela mig, sådan som jag är? Pinsamt. Som om jag kan välja och vraka. Nej du. Inte en chans. Högfärdigt sitter jag där på min piedestal uppburna av sköra små blompinnar, sitter där med armarna i kors och försöker se snygg och smal ut. De som tar hela mig, de ser igenom den där posen och upptäcker hurdan jag egentligen är. Och de tycker om mig. Ändå så har jag slitit ut deras bultande hjärtan, stampat och hoppat på dem. Precis som om jag är i en position att göra det."

Den franske författaren Victor Hugo (som bl.a. har skrivit "Ringaren i Notre Dame") sade en gång något som passar bra som avslutning efter den där texten:

"Den högsta lyckan i livet är förvissningen om att vara älskad för sin egen skull, eller rättare sagt: att vara älskad trots en själv."