torsdag, mars 06, 2008

Det bor en längtan i mig efter att ha någon att älska. Någon att överösa med all den kärlek jag håller inom mig, som vill älska mig tillbaka. Någon att hålla i handen, som pussar mig på pannan och som älskar mig. Trots mig.
Och som jag kan dedikera denna vackra text ur "Camelot" till:

IF EVER I WOULD LEAVE YOU
If ever I would leave you
It wouldn't be in summer.
Seeing you in summer
I never would go.
Your hair streaked with sun-light,
Your lips red as flame,
Your face witha lustre that puts gold to shame!

But if I'd ever leave you,
It couldn't be in autumn.
How I'd leave in autumn I never will know.
I've seen how you sparkle
When fall nips the air.
I know you in autumn
And I must be there.

And could I leave you running merrily through the snow?
Or on a wintry evening when you catch the fire's glow?

If ever I would leave you,
How could it be in spring-time?
Knowing how in spring I'm bewitched by you so?
Oh, no! not in spring-time!
Summer, winter or fall!
No, never could I leave you at all!

Inga kommentarer: