Martina-kodenMartina Haag. Den första boken jag tagit mig genom av böckerna i min nya samling (till vilken en ny ska hämtas idag!).
Jag är allergisk mot författare och andra skribenter som skriver för att vara kul. Som verkligen anstränger sig för att vara så hysteriskt roliga att man sprutar ut drickan i munnen eller knappt kan andas för man skrattar så jävla hårt och spontant åt allt det rooooliga hon/han (men tyvärr är det oftast en hon) skrivit. Som verkligen skriver "rooooliga" i sin bok eller lägger in en massa VERSALER här och där för att betona någonting.
Jag är verkligen helt allergisk mot sånt. Jag tycker inte om när man går över gränsen för att vara personlig och kamrat med läsaren och slutar med något som mest ser ut som ett halvdåligt blogginlägg på en halvdålig blogg som kunnat skrivas av vilken amatör med för mycket fritid som helst.
Martina Haag är en sådan skribent, som halkat in på skrivandet på ett bananskal, fått skriva några halvdana krönikor och sedan, i brist på fantasi, gett ut dem i bokform eftersom det inte verkar finnas så mycket annat för henne att skriva om. Det känns otroligt mycket Linda Skugge, på den tiden Linda Skugge fortfarande var bra och skrev smarta grejer, trots att hennes skriftspråk var otroligt jobbigt utan vare sig skiljetecken eller ordentliga meningsuppbyggnader.
Det är inte en dålig bok, jag fnissar lite då och då och jag tycker boken ändå är rätt underhållande, och jag ger en eloge till Martina som vågar måla ut sin familj som värsta kaoset och erkänna att karriären går skitdåligt, men jag är ändå lite besviken. Jag trodde ändå att "Martina-koden" skulle vara bättre och roligare och att jag skulle vara tvungen att göra plats till den på Bra böckerna-hyllan. Men njäe. Den hamnar någonstans i mitten.
Jag tänker dock ändå ge Martina Haag en chans och ge mig på hennes andra alster. Allt man skriver kan ju inte bli modern klassiker, inte sant?
1 kommentar:
Jag delar till stor del dina tankar kring, exempelvis, Martina Haag. Samtidigt är säkert både du och jag medvetna om att målgruppen hon har existerar. Det är lite som med Blondibella. Lättsamt ska det vara. I lättsamheten släpper vi ansvar och krav. Det vi vill är ju lite att släppa just detta. Jag försöker se det ur ett annat perspektiv bara. Kul läsa detta inlägg av dig!
Skicka en kommentar